Inatt var jag i vanlig panik och desperation upp på jakt efter smärtstillande. Somnade en halvtimme senare lite halvt utmattad på rygg och med öppen mun (vilket inte är likt mig då jag alltid sover på sidan alt på mage). Finn vaknar till under nattens gång och kastar ett öga på mig, får för sig att jag inte andas och slänger sig över och ruskar om mig lite hysteriskt tills jag vaknar innan han utbrister något om att han trodde att jag var död och därefter somnar om på sekunden. Själv låg man vaken med stirriga ögon och undrade vad tusan det var som hände.

Detta får mig att tänka på när Anton var liten, kanske ca 3 år, och gick omkring ute på gården i solskenet och väntade på att glassbilen skulle dyka upp. Eftersom Anton alltid råkat ut för en massa saker så försöker man ju att hålla ett extra öga på honom och när mamma tittar ut genom fönstret och får se honom ligga "livlös" på gräsmattan så kastar hon sig ut ur huset, springer fram till honom och sliter upp honom i ren och skär PANIK. Det var ju bara det att Anton blivit lite trött när glassbilen aldrig kom och hade lagt sig ner i gräset för att vila ögonen lite...  :-)